lördag 2 juli 2011
Diabetes
 |
Jag måste ju ha dem vareviga dag Jag vill inte ta dem, så´n är jag Jag hatar/älskar vad de gör med min kropp Men ett liv utan sprutor, ja då finns inget hopp De bränner, de sticker, de gör mig så arg Utan dess verkan jag blir som en varg Beroendet ökar mer för var dag Tar jag dem inte blir jag fruktansvärt svag Dumma kropp som svikit mig så Inför maten jag ständigt måste tassa på tå Den frihet jag ägde finns inte kvar Ni som är friska, var glada för det ni har! |
fredag 1 juli 2011
Lovsång
 |
| Jag sjunger en lovsång till livet Jag sjunger en lovsång för dig Jag sjunger för alla som lever Till allt som tilltalar mig Jag sjunger för gungan i trädet För kvinnan i sitt kök Hon skapar sig en måltid med sitt kärleksfulla stök Jag drillar så fint nu på kvällen Jag sjunger sakta min sång När skymningen fyller vår himmel Jag välkomnar sammetsnatt lång. |
torsdag 30 juni 2011
Om jag var en maträtt skulle jag vara en grekisk sallad. För det är så himmelskt gott, så vackert att se på och så enkelt att göra. Jag tycker om sältan i oliverna, det mjuka syrliga i fetaosten, friskheten hos tomaterna och den starka smaken hos löken. Så som självaste livet kan vara; lite salt, lite syrligt, lite friskt och lite starkt.
onsdag 29 juni 2011
Välkommen att kommentera min blogg och mina inlägg!
Jag har nu aktiverat möjligheten att kommentera och tycka något om det jag skriver!
Kram Maria
Vem är du att döma
vem är du att le?
Jag sitter här ensam
det kan du väl se?
Vad tror du jag känner
vad tror du jag bär?
En hel massa kilon
men också den jag är!
Jag lever, jag andas
jag har så mycket att ge!
Fördomar blomstrar
ständigt brevé!
Du pekar, du viskar
om den som jag är!
Hur vågar du döma
mitt enda liv här!
Till jorden jag föddes
med armar och ben!
En mor och en far
och en smekning så len!
Det tar du ifrån mig
för att jag är som jag är!
En kärlek till livet
till allt som jag bär!
Det finaste jag äger
det bästa jag har!
Det stjäl du ifrån mig
Nu finns ingenting kvar!
Möte med en människa!
 |
| Vad är meningen med livet? Vad skänker en lågmäld glädje eller himlastormande lycka? Att mötas. Att se. Att bekräfta och bekräftas. En nickning. Ett leende. En ärlighet. Att glömma den ensamma ensamheten. Att vara ensam tillsammans med någon annan. Att våga vara kvar. Ett ögonblick. En timme. En livstid. Det är meningen med livet. Det är lågmäld glädje och himlastormande lycka. |
Katten låg som en liten dunig boll, ihoprullad på det soliga fönsterbrädet. Värmen dallrade i rummet. De slitna golvtiljorna gav skön svalka åt fötterna. Flugorna surrade slött i fönstret, ville ut.
Hela dagen låg framför henne. Full med möjligheter om hon ville. Tom på ansvar och förväntningar från andra. Det var längesen hon känt sig så avslappnad. Kroppen var behagligt mjuk och följsam. Sval, trots värmen i rummet. Hon tog några prövande danssteg över golvet. Tittade ner på sina fötter som var brunbrända av alla barfota promenader på klipporna. Hon tyckte om ljudet av knarrande golvbrädor under fotsulorna. Sträckte upp armarna och gjorde sig lång. Drog ut muskler och leder så det sjöng i kroppen.
Hon var fri. Fri som människa. Fri i själen. Aldrig mer tänkte hon göra sig så illa igen. Aldrig mer tänkte hon låta någon annan trampa på henne. Det fick räcka nu. Det fick vara nog.
Hon gick ut i köket och satte på tevatten, öppnade fönstret mot trädgården. Lät sommarens alla dofter smeka hennes ansikte. Varmt gräs, doftande jord, jasminens vackra not.
Varför hade hon väntat så länge? Så många år som flytt med möjligheter och upplevelser insnärjda i ett förlamande tillstånd. Nej, nu var kampen över, stumheten och rädslan borta. Blodet flöt lättare i henne ådror, hjärtat spelade en långsam tryckare och närvaron var total. Allt det där som alltid strålade emot henne, alla intryck, alla ögonblick, kändes inte lika skrämmande längre.
Hennes liv, precis som alla andras, erbjöd ständiga val. Hon hade äntligen valt livet. Hon hade valt sig själv.
tisdag 28 juni 2011
Från början var vi nomader.
 |
| Ett vandrande släkte som levde för och i naturen. Vi sökte föda och gick många mil om dagen. Livet handlade om det viktigaste och självklara. Att äta, dricka, sova, samtala och ta hand om varandra.Vi använde vår kropp och våra muskler. Sov gott om natten, till naturens musik. Vi älskade och födde barn, som alla naturligt hjälpte till att ta hand om. Vår överlevnad hängde på att vi behövde varandra. Därför löste vi alltid konflikter, tog beslut tillsammans. Vi var nästan aldrig sjuka, för vandringarna, naturen och födan gjorde oss gott. Vi var lyckliga. På det enkla, självklara sätt som vi människor är skapta för. Ja, vi var lyckliga. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)