Katten låg som en liten dunig boll, ihoprullad på det soliga fönsterbrädet. Värmen dallrade i rummet. De slitna golvtiljorna gav skön svalka åt fötterna. Flugorna surrade slött i fönstret, ville ut.

Hela dagen låg framför henne. Full med möjligheter om hon ville. Tom på ansvar och förväntningar från andra. Det var längesen hon känt sig så avslappnad. Kroppen var behagligt mjuk och följsam. Sval, trots värmen i rummet. Hon tog några prövande danssteg över golvet. Tittade ner på sina fötter som var brunbrända av alla barfota promenader på klipporna.  Hon tyckte om ljudet av knarrande golvbrädor under fotsulorna. Sträckte upp armarna och gjorde sig lång. Drog ut muskler och leder så det sjöng i kroppen.

Hon var fri. Fri som människa. Fri i själen. Aldrig mer tänkte hon göra sig så illa igen. Aldrig mer tänkte hon låta någon annan trampa på henne. Det fick räcka nu. Det fick vara nog.

Hon gick ut i köket och satte på tevatten, öppnade fönstret mot trädgården. Lät sommarens alla dofter smeka hennes ansikte. Varmt gräs, doftande jord, jasminens vackra not.

Varför hade hon väntat så länge? Så många år som flytt med möjligheter och upplevelser insnärjda i ett förlamande tillstånd. Nej, nu var kampen över, stumheten och rädslan borta. Blodet flöt lättare i henne ådror, hjärtat spelade en långsam tryckare och närvaron var total. Allt det där som alltid strålade emot henne, alla intryck, alla ögonblick, kändes inte lika skrämmande längre.

Hennes liv, precis som alla andras, erbjöd ständiga val. Hon hade äntligen valt livet. Hon hade valt sig själv.