torsdag 11 augusti 2011

Näktergalen välkomnar mig varje morgon.  Han sjunger sin vackra, drillande melodi, jag ler stort och försöker se honom. Men min lilla vän är skygg och gömmer sig i lövverket.
Jag är lite som näktergalen.  Det kan komma "melodier” ur min mun också. Men jag är skör och skygg.  Vissa dagar är jag livrädd. Andra dagar tar jag mer plats. Men den ständiga följeslagaren är rädslan att inte duga, att inte räcka till.
 För en sån enkel sak som att sätta på kaffet till fikat, kan ge mig ångest. Tänk om det blir för starkt? Eller kanske för svagt? Tänk om jag glömmer att sätta på det i tid?
 Eller om jag pratat med någon så kan jag gå igenom samtalet hur många gånger som helst efteråt, så jag inte sagt något sårande. Vissa dagar kan jag inte samtala med folk överhuvudtaget. Svetten bryter fram, hjärtat dunkar i bröstet, jag blir väldigt osäker och växer till en trehundrakilos jätte som inte kan gömma sig.
Mitt liv har alltid sett ut så här. Och jag är så vansinnigt trött på det! Men nu ska jag göra ett nytt försök att ta del av vardagen med allt vad det innebär. Och om jag är lite ”konstig” vissa dagar, vissa stunder, så vet ni nu varför.
Kram Maria

2 kommentarer:

  1. Usch sådant är aldrig kul, men måste fråga det du nämnde med samtal, kan du typ försöka tänka igenom dig samtalet innan du ringer någonstans, om du ens gör det på grund av osäkerheten? Finns om det är något. Kram felicia

    SvaraRadera
  2. Tack för ditt tips! Men är det en osäker dag så hjälper inte nå´ting.
    Ha det bäst.

    SvaraRadera