Tankarna far omkring, dansar en hetsig dans med känslorna.Hand i hand, tätt sammanslingrade. Ingenting annat får plats. Sitter förlamad och utan handlingskraft. Kan bara se på.
Önskar att musiken kunde tystna. Men de dansar till livet, och det vill inte stänga av.
Detta ständiga brus. Så svårt att sålla. Den återkommande känslan av misslyckad, ful, fel. Nakenheten som är så fuktig, rå, kall.
Skammen är stor. Att vara svag, undflyende, trött.
Att inte tycka om sig själv. Att känna..Vet inte..
Skulden som rinner i ådrorna.
Att hata kampen, men älska livet.
Går det..?