Borderline..


Jag sitter i mitt vardagsrum med datorn framför mig, och funderar på hur jag ska formulera mig. Det är ett tufft ämne att skriva om, och jag känner osäkerhet och rädsla för att uttrycka mig fel eller för självutlämnande. 
Det jag hoppas på är att det ska öka förståelsen för alla oss som har diagnos Borderline. 
Jag kommer inte rabbla fakta och leka doktor, det finns massor av det att hitta på nätet. Jag tänker berätta om hur jag fungerar, på insidan och i vardagen.


Vi människor behöver varandra. För att må bra, leva vidare, och uträtta saker.
Vårt samhälle är uppbyggt så att vi måste samarbeta. Vi behöver varandra lika mycket som myrorna i sin myrstack. Finns inte en chans att en myra skulle klara av det mastodont bygge som myrstacken är. Detsamma gäller oss människor.


Hur är det då att inte klara av social närvaro, att inte våga vara en del av en helhet. 
För när man har Borderline så flyter inte det sociala samspelet smärtfritt. Det kan visa sig på flera sätt, t.ex. med isolering eller utåt agerande. 


Jag är en av dem som väljer ensamheten. Vilket är både himmel och helvete. Anledningen till att jag drar mig undan är att jag är rädd. Rädd för att inte duga. Rädd för att säga fel saker. Rädd för att alla ska se vilken ynklig och värdelös människa jag är. När man har diagnos Borderline så känner man sig oduglig, konstig, smutsig och alltid mindre värd. I mitt fall så har jag alltid känt mig som "det tredje könet". Inte som den kvinna jag är, definitivt inte som man, utan som nå´t missfoster som inte passar in någonstans.


Alla människor föds med en viss känslighet. Alla är mer eller mindre sköra.
Jag har alltid varit extremt känslig. Då menar jag att jag saknar förmågan att sålla bland alla intryck som bombarderar oss människor. När jag går in i ett rum med människor, så uppfattar jag varenda vibb, varenda blick, lukter, färger, röster, sinnestillstånd. Jag kan inte värja mig, står där helt naken och sårbar. Och just för att jag är så hudlös, så kan jag inte skaka av mig intrycken, utan de klibbar fast. Resultatet blir stress, ångest, glädje, sorg, vanmakt, rädsla och enorm trötthet. Under en minut kan jag uppleva himlastormande lycka, ofattbar sorg, ilska och allt mellan himmel och jord.


Länge funderade jag på om jag hade diagnosen Bipolär sjukdom, eftersom jag kan bli så speedad ibland, för att sen falla ner i misströstan. Men med Borderline är det just så att känslorna förändras på ett ögonblick.


När jag var yngre självmedicinerade jag med alkohol. Vilket var enda sättet för mig att våga träffa människor. Det hemska är att det gjorde att jag svek mina nära och kära. Dessutom kom mycket ilska ut då, så jag kunde vara riktigt elak. 
Men det var inte som jag inte brydde mig, utan för att slippa ensamheten. Jag klättrade på väggarna av en tung kolsvart ångest, som höll på att kväva mig.


Idag har jag familj, man och barn. Att få uppleva det är fantastiskt. För jag trodde att jag alltid skulle vara ensam. De är ankaret i mitt liv, de finns alltid kvar. För ett ankare behöver jag. Då det fortfarande stormar på mitt hav. 


Vardagen är en lunk med tvätt, mat och annat. Mycket kärlek och många samtal. Men för att bibehålla ett någorlunda lugn, så vilar jag mycket.
Och fortfarande så drar jag mig undan. Ett telefonsamtal ger mig hjärtklappning och illamående. Vetskapen om ett inbokat möte med någon jag känner eller total främling, ger mig stor ångest i flera dagar. Tankar på min värdelöshet finns där hela tiden. Enkla projekt som att bestämma mat och laga till den, ger en sån ångest att jag vill gråta. Att klippa hundens päls och dammsuga, är berg höga som Mount Everest.


Det låter kanske skrattretande och fånigt. Men för mig är det allvar. 
Alla människor mår dåligt ibland, ingen är lycklig hela tiden. Men då en frisk människa känner att de har en dålig dag, då kan man med Borderline multiplicera den dåliga dagen hundra gånger. För att ge ett exempel ur min vardag; om jag bråkat med min man, så blir jag så knäckt att jag vill ta livet av mig, och funderar på hur. MEN, den stora skillnaden på att vara helt ensam och att ha blivit fru och mamma är att jag aldrig, aldrig skulle genomföra det. För mina barn och min man är mitt ankare, och jag är faktiskt deras båt.


Maria