Hur hade det blivit så här?
När började hans liv styras av rädsla?

Den åt upp honom. Förlamade honom.
Gjorde honom tung och illamående.

Förbannade liv, jävla människa!
Jag är så trött på mig själv, trött på att
fly!

Solen var på väg ner. Snart skulle det bli
kallt och ännu en natt då kylan tuggade
sig in i märgen.

Han mindes knappt hur det kändes att
inte frysa. Kroppen stel och sliten av
många mil och kallt hjärta.

En bil av tusen passerade. Avgaserna som
ett stinkande täcke över hans ansikte.

Vad tänker de som ser mig? Här där
jag går, med sjaviga kläder och hukande
axlar?

Undrar de varför jag vandrar längs vägar
utan slut? Ser de skräcken i mina ögon?

Kunde döda för en kopp kaffe. Kanske
dö för en kopp. Det vore skönt. Kaffe och
sen dö. Men jag är för feg. Fryser för
mycket för att ta livet av mig.

Ännu en bil passerade, men saktade in och
stannade vid vägkanten.

Han böjde ner huvudet, ville inte möta
 någons blick. Ökade takten för att snabbt
ta sig förbi den parkerade bilen.

Hej..!

En hälsning kastades ut. Så oväntat, han
stannade mitt i ett steg.

Vill du ha skjuts?
Du såg så trött och ensam ut där du gick.

Han mötte en blick, ljusår sen sist.
Osäkerhet fick honom att ta ett steg tillbaks.
Se ner i asfalten.

Jag tänkte ta en fika, behövs när kylan jävlas.
Får jag bjuda på en kopp?

Ett plötsligt minne om en hand mot hans kind.
Fick honom att titta upp. Möta blicken igen.

Tack, det vore gott..!