onsdag 17 augusti 2011




När regnet faller tungt över hustaken. Då tänder jag mitt ljus.
Jag kurar i min olle, och tänker på då. På nu, på sen.
Hunden får en klapp, en smekning över den mjuka pälsen.
Köksklockan tickar, men tiden står still.
Regnguden skänker lugn med sitt blöta trummande mot rutan.
Det luktar stearin och hemma.
Det skänker välbehag och frid.

4 kommentarer:

  1. Jag önskar att jag kunde känna att min lägenhet är "hemma". Har inte kommit dit än. Har aldrig känt mig "hemma" annat än när jag bodde hos min mamma i ungdomen.
    Jag hoppas komma dit, för hemma är ingen plats utan ett tillstånd sägs det. Jag kanske hittar dit jag också.

    SvaraRadera
  2. Vilken mysig blogg du har. Nu har jag lagt till mig som följare här!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  3. Tack, vad glad jag blir! Både att du tycker bloggenär mysig och för att du skrev en kommentar. Vi är så många ute på nätet, men inte alltid vi kommenterar varandra, vilket jag tycker är lite synd! För man blir ju som skrivet så glad när det väl händer!
    kram tillbaks! :)

    SvaraRadera
  4. Hej Morsan!
    Så tråkigt att du inte hittat hem! Jag vet vad du menar med att inte ha gjort det, för jag var vilsen i många år. Men med mannen i mitt liv, och tur nog att hitta HUSET, så är jag nu hemma!
    Och visst är det ett tillstånd, som du så klokt skriver. Jag hoppas du snart är där!
    Kram!

    SvaraRadera