Solen stod lågt på himlen, bländade honom. Värmen var tryckande och törsten enorm. Han hade gått i timmar, och tänkte aldrig sluta gå.
Tröttheten och värken i kroppen efter alla mil, var ingenting mot smärtan i själen. En molande evighetssmärta som gnagde och tuggade i bröstet . Om han bara kunde gråta. Släppa ut allt. Skrika sig hes, yla, vråla. Men ingenting kom ut. Trycket bara växte. Snart brister jag, tänkte han. Huden spricker, huvudet exploderar, hjärtat stannar. En lättnad, att bara få dö.
Hade han någonsin varit fri från ångesten, eller föddes han med den? Så länge han kunde minnas hade det funnits ett hål i hans bröst. En saknad, ett tomrum. Att försöka fylla det med kärlek, alkohol och äventyr gjorde bara hålet större, värken ihärdigare. Vem var han? Ett skal, en vålnad, en ingenting.
Han kisade mot solen, torkade svett ur pannan och fortsatte gå. Slickade sig på överläppen, kände den salta smaken mot tungan. Åkrar, ängar och enstaka hus flimrade förbi i ögonvrån. Snart måste han stanna någonstans och fylla på vattenflaskan. Han ville dö, men måste ha vatten. Kanske efter nästa krök? En bensinmack? Att behöva fråga i något av husen ville han inte. Kontakten med människor var komplicerad, svår. Dessutom visste han att han såg ut som en luffare. Han luktade illa och skrämde nog bort de flesta.
Inte för att han brydde sig. Inte alls.
(Fortsättning följer..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar