Jag var en väldoftande liten bebis en gång. Jag log med hela ansiktet och sträckte mig mot min mammas famn. Det bästa jag visste var att borra in näsan mot hennes hals och dra in lukten av den jag älskade mest i hela världen.
Jag hade inte som mål att hamna här. På parkbänken. Ensam och trasig. Var tog den levnadsglada, skrattande lilla pojken vägen?
Jag vet att folk dömer mig. Jag vet att vissa föraktar mig. Det gör jag också.
Men egentligen är jag bara en av många kämpande människor som försöker överleva.
För jag vill leva. Men det är så helvetes svårt. Det gör så jävla ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar