fredag 30 mars 2012
 |
En bra idé kan man få ibland Kanske inte med den bästa lösning hand i hand Men ändå något som glimmar till En ljusglimt som gör att man inte kan sitta still Tar tag i saken, fixar och klurar Kommer sen till insikt att man inte ens Einstein lurar Faller ner i soffans mjuka tyg Suckar och pustar, ler i smyg För vad gör väl det att idén inte var så bra Solen skiner och allt är som det ska. |
Vem är jag att finnas? Vad har jag för rätt att vara som jag är? När det utåt sett ser ut som om jag borde kunna?
Det är lätt att döma. En som strular kräver väl ingen respekt? -Ryck upp dig! Skärp dig! Det är väl bara att bestämma sig!
Att kämpa mot demoner som inte syns. Att inte bli trodd. Att gå sönder av skam för att man är som man är. Att visst bry sig om andra, men få höra att man är egoist.
Och att vara en icke felfri människa som ändå är bra. Som älskar sina barn och sin man.
Som också är värd respekt. Som har all rätt i världen att dra sig undan i sin borg, med de människor man är trygg med, och bara finnas till.
"Tredje gradens brännskador i själen
Att ha en borderline personlighetsstörning innebär oftast att man är en intensiv känslomänniska och att man ibland kan ha svårt att handskas med starka negativa känslor. Många forskare inom området tror idag att känslomässigheten är en del av individens medfödda temperament eller personlighet. Svårigheterna att handskas med känslorna kan bero på att man under uppväxten inte har lärt sig tillräckliga färdigheter för att klara känslostormar, särskilt inte i perioder av stress och svårigheter. Många, men inte alla, har utsatts för fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp.
Att ha en borderline personlighetsstörning innebär oftast att man är en intensiv känslomänniska och att man ibland kan ha svårt att handskas med starka negativa känslor. Många forskare inom området tror idag att känslomässigheten är en del av individens medfödda temperament eller personlighet. Svårigheterna att handskas med känslorna kan bero på att man under uppväxten inte har lärt sig tillräckliga färdigheter för att klara känslostormar, särskilt inte i perioder av stress och svårigheter. Många, men inte alla, har utsatts för fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp.
Det är vanligt att människor med borderline personlighetsstörning skär sig, tar överdoser av tabletter eller skadar sig själva på annat sätt när känslorna är som allra svårast. Ibland för att komma bort en stund från en känsla som upplevs omöjlig att stå ut med. Ibland, när allt känns helt outhärdligt, med avsikt att ta sitt liv. Flera studier har visat att 5-10% av sjukhusvårdade patienter med borderline personlighetsstörning dör till följd av självmord.
Källa: Borderlineenheten Psykiatricentrum Karolinska"
Källa: Borderlineenheten Psykiatricentrum Karolinska"
http://www.anbo.se ← bra sida för anhöriga för övrigt.
Borderlinepersonligheter
är människor som i sitt känslomässiga armod inte förmått passera viktiga gränslinjer i utvecklingen till en egen individualitet. Det är brister i den utvecklande dialogen mor–barn som är orsaken till störningen. Patienterna kan vara "besvärliga" i vården, är vilsna och ofta oförstådda.
onsdag 28 mars 2012
Borderline..
Jag sitter i mitt vardagsrum med datorn framför mig, och funderar på hur jag ska formulera mig. Det är ett tufft ämne att skriva om, och jag känner osäkerhet och rädsla för att uttrycka mig fel eller för självutlämnande.
Det jag hoppas på är att det ska öka förståelsen för alla oss som har diagnos Borderline.
Jag kommer inte rabbla fakta och leka doktor, det finns massor av det att hitta på nätet. Jag tänker berätta om hur jag fungerar, på insidan och i vardagen.
Vi människor behöver varandra. För att må bra, leva vidare, och uträtta saker.
Vårt samhälle är uppbyggt så att vi måste samarbeta. Vi behöver varandra lika mycket som myrorna i sin myrstack. Finns inte en chans att en myra skulle klara av det mastodont bygge som myrstacken är. Detsamma gäller oss människor.
Hur är det då att inte klara av social närvaro, att inte våga vara en del av en helhet.
För när man har Borderline så flyter inte det sociala samspelet smärtfritt. Det kan visa sig på flera sätt, t.ex. med isolering eller utåt agerande.
Jag är en av dem som väljer ensamheten. Vilket är både himmel och helvete. Anledningen till att jag drar mig undan är att jag är rädd. Rädd för att inte duga. Rädd för att säga fel saker. Rädd för att alla ska se vilken ynklig och värdelös människa jag är. När man har diagnos Borderline så känner man sig oduglig, konstig, smutsig och alltid mindre värd. I mitt fall så har jag alltid känt mig som "det tredje könet". Inte som den kvinna jag är, definitivt inte som man, utan som nå´t missfoster som inte passar in någonstans.
Alla människor föds med en viss känslighet. Alla är mer eller mindre sköra.
Jag har alltid varit extremt känslig. Då menar jag att jag saknar förmågan att sålla bland alla intryck som bombarderar oss människor. När jag går in i ett rum med människor, så uppfattar jag varenda vibb, varenda blick, lukter, färger, röster, sinnestillstånd. Jag kan inte värja mig, står där helt naken och sårbar. Och just för att jag är så hudlös, så kan jag inte skaka av mig intrycken, utan de klibbar fast. Resultatet blir stress, ångest, glädje, sorg, vanmakt, rädsla och enorm trötthet. Under en minut kan jag uppleva himlastormande lycka, ofattbar sorg, ilska och allt mellan himmel och jord.
Länge funderade jag på om jag hade diagnosen Bipolär sjukdom, eftersom jag kan bli så speedad ibland, för att sen falla ner i misströstan. Men med Borderline är det just så att känslorna förändras på ett ögonblick.
När jag var yngre självmedicinerade jag med alkohol. Vilket var enda sättet för mig att våga träffa människor. Det hemska är att det gjorde att jag svek mina nära och kära. Dessutom kom mycket ilska ut då, så jag kunde vara riktigt elak.
Men det var inte som jag inte brydde mig, utan för att slippa ensamheten. Jag klättrade på väggarna av en tung kolsvart ångest, som höll på att kväva mig.
Idag har jag familj, man och barn. Att få uppleva det är fantastiskt. För jag trodde att jag alltid skulle vara ensam. De är ankaret i mitt liv, de finns alltid kvar. För ett ankare behöver jag. Då det fortfarande stormar på mitt hav.
Vardagen är en lunk med tvätt, mat och annat. Mycket kärlek och många samtal. Men för att bibehålla ett någorlunda lugn, så vilar jag mycket.
Och fortfarande så drar jag mig undan. Ett telefonsamtal ger mig hjärtklappning och illamående. Vetskapen om ett inbokat möte med någon jag känner eller total främling, ger mig stor ångest i flera dagar. Tankar på min värdelöshet finns där hela tiden. Enkla projekt som att bestämma mat och laga till den, ger en sån ångest att jag vill gråta. Att klippa hundens päls och dammsuga, är berg höga som Mount Everest.
Det låter kanske skrattretande och fånigt. Men för mig är det allvar.
Alla människor mår dåligt ibland, ingen är lycklig hela tiden. Men då en frisk människa känner att de har en dålig dag, då kan man med Borderline multiplicera den dåliga dagen hundra gånger. För att ge ett exempel ur min vardag; om jag bråkat med min man, så blir jag så knäckt att jag vill ta livet av mig, och funderar på hur. MEN, den stora skillnaden på att vara helt ensam och att ha blivit fru och mamma är att jag aldrig, aldrig skulle genomföra det. För mina barn och min man är mitt ankare, och jag är faktiskt deras båt.
Maria
Jag sitter i mitt vardagsrum med datorn framför mig, och funderar på hur jag ska formulera mig. Det är ett tufft ämne att skriva om, och jag känner osäkerhet och rädsla för att uttrycka mig fel eller för självutlämnande.
Det jag hoppas på är att det ska öka förståelsen för alla oss som har diagnos Borderline.
Jag kommer inte rabbla fakta och leka doktor, det finns massor av det att hitta på nätet. Jag tänker berätta om hur jag fungerar, på insidan och i vardagen.
Vi människor behöver varandra. För att må bra, leva vidare, och uträtta saker.
Vårt samhälle är uppbyggt så att vi måste samarbeta. Vi behöver varandra lika mycket som myrorna i sin myrstack. Finns inte en chans att en myra skulle klara av det mastodont bygge som myrstacken är. Detsamma gäller oss människor.
Hur är det då att inte klara av social närvaro, att inte våga vara en del av en helhet.
För när man har Borderline så flyter inte det sociala samspelet smärtfritt. Det kan visa sig på flera sätt, t.ex. med isolering eller utåt agerande.
Jag är en av dem som väljer ensamheten. Vilket är både himmel och helvete. Anledningen till att jag drar mig undan är att jag är rädd. Rädd för att inte duga. Rädd för att säga fel saker. Rädd för att alla ska se vilken ynklig och värdelös människa jag är. När man har diagnos Borderline så känner man sig oduglig, konstig, smutsig och alltid mindre värd. I mitt fall så har jag alltid känt mig som "det tredje könet". Inte som den kvinna jag är, definitivt inte som man, utan som nå´t missfoster som inte passar in någonstans.
Alla människor föds med en viss känslighet. Alla är mer eller mindre sköra.
Jag har alltid varit extremt känslig. Då menar jag att jag saknar förmågan att sålla bland alla intryck som bombarderar oss människor. När jag går in i ett rum med människor, så uppfattar jag varenda vibb, varenda blick, lukter, färger, röster, sinnestillstånd. Jag kan inte värja mig, står där helt naken och sårbar. Och just för att jag är så hudlös, så kan jag inte skaka av mig intrycken, utan de klibbar fast. Resultatet blir stress, ångest, glädje, sorg, vanmakt, rädsla och enorm trötthet. Under en minut kan jag uppleva himlastormande lycka, ofattbar sorg, ilska och allt mellan himmel och jord.
Länge funderade jag på om jag hade diagnosen Bipolär sjukdom, eftersom jag kan bli så speedad ibland, för att sen falla ner i misströstan. Men med Borderline är det just så att känslorna förändras på ett ögonblick.
När jag var yngre självmedicinerade jag med alkohol. Vilket var enda sättet för mig att våga träffa människor. Det hemska är att det gjorde att jag svek mina nära och kära. Dessutom kom mycket ilska ut då, så jag kunde vara riktigt elak.
Men det var inte som jag inte brydde mig, utan för att slippa ensamheten. Jag klättrade på väggarna av en tung kolsvart ångest, som höll på att kväva mig.
Idag har jag familj, man och barn. Att få uppleva det är fantastiskt. För jag trodde att jag alltid skulle vara ensam. De är ankaret i mitt liv, de finns alltid kvar. För ett ankare behöver jag. Då det fortfarande stormar på mitt hav.
Vardagen är en lunk med tvätt, mat och annat. Mycket kärlek och många samtal. Men för att bibehålla ett någorlunda lugn, så vilar jag mycket.
Och fortfarande så drar jag mig undan. Ett telefonsamtal ger mig hjärtklappning och illamående. Vetskapen om ett inbokat möte med någon jag känner eller total främling, ger mig stor ångest i flera dagar. Tankar på min värdelöshet finns där hela tiden. Enkla projekt som att bestämma mat och laga till den, ger en sån ångest att jag vill gråta. Att klippa hundens päls och dammsuga, är berg höga som Mount Everest.
Det låter kanske skrattretande och fånigt. Men för mig är det allvar.
Alla människor mår dåligt ibland, ingen är lycklig hela tiden. Men då en frisk människa känner att de har en dålig dag, då kan man med Borderline multiplicera den dåliga dagen hundra gånger. För att ge ett exempel ur min vardag; om jag bråkat med min man, så blir jag så knäckt att jag vill ta livet av mig, och funderar på hur. MEN, den stora skillnaden på att vara helt ensam och att ha blivit fru och mamma är att jag aldrig, aldrig skulle genomföra det. För mina barn och min man är mitt ankare, och jag är faktiskt deras båt.
Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)