fredag 5 augusti 2011
onsdag 3 augusti 2011
En pjäs jag vill se i höst! Skriverierna och spekulationerna som figurerade i media om de apatiska barnen var fruktansvärda! Info hämtat från Göteborgs Folkteaters hemsida.
Apatiska för nybörjareav Jonas Hassen Khemiriinspirerad av Gellert Tamas bok ”De apatiska” Välkommen in i en manipulationsmaskin där sanningen vänds ut och in. Vad är en sanning? Hur kan man veta vem som står bakom ett budskap? Vad säger ryktes-spridning om våra innersta, mest förbjudna åsikter? Vem har makten över vårt gemen-samma minne? I ett flöde av absurda och komiska situationer får vi följa ”Utredarens” jakt på vad som hände med de apatiska flyktingbarnen i mitten av 00-talet. Skulden bollas fram och tillbaka mellan en familj, en tjänsteman och en politiker, allt medan verkligheten bit för bit krackelerar till något oigenkännligt. I denna svarta komedi, full av tempoväxlingar, kastas sex skådespelare mellan 34 olika roller. I mitten av 00-talet insjuknade ett stort antal barn i Sverige. De slutade äta och dricka, de förlorade kontakten med omvärlden, de blev apatiska. Gemensamt för barnen var att deras föräldrar var flyktingar som antingen väntade på eller redan hade fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Vad var det som hände egentligen? Regi: Nina Wester Scenografi och kostym: Lisa Hjertén Ljusdesign: Peter Weicht Videoprojektion: Ludde Falk Mask: Lars Carlsson och Linda Bill Musik: Rebekka Karijord Medverkande: Lars Magnus Larsson, Cecilia Milocco, Shebly Niavarani, Jonas Sjöqvist, Ulla Svedin och Natalie Sundelin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö). Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg och Riksteatern. Spelas på turné våren 2012. |
Urpremiär 17 september 2011
Spelas september, oktober på Röda Scenen
Speltid: ca 1 tim och 15 min utan paus
Biljettpris: 90–240 kr
Boka biljetter Biljettinfo Syntolkning Apatiska för nybörjare: 7 okt kl 19 Boka plats hos SRF på tel 031-367 98 00.
tisdag 2 augusti 2011
 |
Den vackraste av färger Te muggen är blå Ett stilla varande Låt det förbli så En droppe för livet En klunk för mig Tar inget för givet Tänk att ta för sig Av livet och drycken Som smakar så gott Alla dessa stunder Som jag aldrig uppnått Det blandas en tår i te koppen blå Att leva ett liv På det sätt jag förmå Jag söker en frid Som jag aldrig kommer uppnå En kärlek till jaget En självklarhet Kan inte svara Jag alls inte vet Ser ner i min te mugg Min te mugg som är blå |
måndag 1 augusti 2011
 |
| Vad är det som gör att man ibland är så vilsen? Då kropp och själ inte hittar varandra? Hjärtat sitter utanpå kroppen, och man kämpar för att hålla ihop sig själv? En tanke, en händelse, en doft? Ett ord som flög fel? Minnen som spökar? Tröttheten ligger tung. Olusten kryper under huden. Behovet av ensamhet skriande stort. Rädsla för andra människor. Men livrädd för ensam ensamhet. Tänk att kunna stänga av. Med en knapp som får ångesten att försvinna. Bara så där. Vill mest gråta. Önskar att kärleken till mig själv fanns. Det är mest uppgivenhet och smuts. De känslor jag har. Att duga. Som man är. Inte jag. Att ständigt styras av rädsla. För att göra fel, säga fel. Undra vad andra tycker. Men ändå veta att alla har fullt upp med sitt! Att man inte är så viktig. Och att livet ser ut så för alla. Men vad är det som gör att man sjunker så djupt? Feghet? Skam? Bekvämlighet? Nej, det är rädslan. Ett förlamande tillstånd. Som styr människan. Mer eller mindre. Nödvändigt för att överleva, men förgörande om den får ta stor plats. Tusen olika sätt att hantera. Hundratals dagar med olika kamp. Så svårt att inte döma sig själv. Så ont att bli bedömd av andra. För det är inte rumsrent att ha ont i själen. Det är inte fint att vara skör. Man ska skärpa till sig. Ta sig i kragen. Om det vore så jävla enkelt! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)