torsdag 31 maj 2012
















Jag vet inte var jag ska ta vägen. Kan inte fly från mig själv.
Utåt sett en vanlig människa. Inte svårt att uttrycka mig, skämtar och verkar framåt. Men inuti kaotisk, smutsig och misslyckad.


Alla dessa känslor som förändras på ett ögonblick. Och den ständiga ångesten. En överhängande känsla av att svika allt och alla. För att jag gömmer mig. Bara orkar vara med barnen och mannen. 
Människor där ute som inte förstår, blir ledsna för att jag inte hör av mig. Totalt ovetande om det förakt jag känner inför mig själv, just för att jag sviker. 


Jag vaknar på morgonen och första tanken är att jag borde ringa. Skulden och skammen över att inte vara duglig följer mig genom dagen. De blandar sig med blodet i mina ådror. Förgiftar, försvagar, stjäl energi.


Känner mig så ful. Stor, otymplig. Det tredje könet.
Och rädd. Denna ständiga rädsla. Att någon ska knacka på dörren och ställa mig mot väggen. Fråga vad jag är för en fegis. Säga att jag är en jävla ynkrygg.


Att leva som odugling i en värld där man måste vara mer än duglig. Ett flockdjur som inte kan leva i flocken, men inte heller ensam.

2 kommentarer:

  1. Hej gumman! Usch, du beskrev mig med dessa ord. jobbigt med sådana perioder! dagar!... Jag tror på dig gumman, och har dom inte förståelse så är det något fel. Finns om du bara vill prata någon gång eller skriva av dig!

    Lider med dig då jag vet hur det är!
    Du är en underbar människa vännen <3
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Hej bästa Maria!

    Wow, dina ord skulle lätt kunna vara mina! Tack för att du sätter ord på exakt mina känslor. Jag vet vilken sorg, skam och själslig smärta detta innebär! Stor kram till dig och välkommen att besöka min blogg!

    http://petracaroline.blogg.se

    KRAM och styrka!

    SvaraRadera